Virkat i vitt

Jag skulle vilja skriva några ord i samband med att vi sprider hashtagen #otillräcklig på nätet och i sociala medier. Personligen har jag min blogg och instagram, inget mer, men hashtagen är ändå viktig för mig.

 

Den är viktig på grund av att jag som så många andra alltid känt mig otillräcklig. När jag var för smal var jag FÖR smal och när jag gick upp i vikt blev jag med mina 48 kg kallad för "tjockis". Det spelade ingen roll att jag visste att det var ett hånfullt skämt från någon som var avundsjuk på att mitt liv vände och att jag började må sunt och bra. Jag var med mina 36 kg förmodligen redan på botten av sjön men hur det än var fick jag hjälp att komma upp till ytan.

 

Inte nog med att jag känt mig tråkig och trött för att jag somnat överallt, så var jag inte speciellt välkommen på semesterresor med kompisarna tidigare. Frågan är om det är jag som ska känna mig otillräcklig idag över det eller om det är de som ska känna sig dumma över att min lathet bottnade i en neurologisk sjukdom kallad Narkolepsi, vilket egentligen var ganska uppenbart nu när man tänker på det - i efterhand. 

 

Jag kan emellanåt känna mig väldigt otillräcklig som mamma då jag självmant lämnat ifrån mig ett av mina barn för allas bästa, även hans bästa. Men det resulterar ju i att min sambo får ta min sorg och min ångest. Och jag framkallar en otillräcklighet som någons partner. 

 

Trots allt detta (naggade bara lite på toppen på marängen) så vet jag att jag duger som jag är. Visst, jag kanske pratar för mycket ibland, städar för lite, pysslar för ofta, men jag duger som människa. Jag vill inte döma någon annan och vill därför inte att någon ska döma mig. 

 

Åtminstone för de flesta. Sedan kan jag ju inte älska alla människor likväl som alla människor inte behöver älska mig.