En man till min mor?
För några dagar sedan fyllde jag 38 år. Det känns konstigt att jag har kommit till den åldern där jag börjar glömma bort hur gammal jag faktiskt är. Jag trodde att det bara var ett påhitt från människor som inte ville att andra skulle veta egentligen hur gamla de är. Men jag är som jag är. Take it or leave it. Och jag börjar sakta men säkert bli nöjd över den jag kämpar över att få vara. Mitt mål är att bli skuldfri och jag jobbar hårt just nu för att nå det målet.
Helgen har varit stimmig och stojig, varm och somrig. Faktiskt helt fantastisk. Och öronbedövande emellanåt. Men jag tycker faktiskt att det är helt underbart när barnen kommer in med färg på kinderna och lyckliga över att de kunnat vara ute i shorts, att de fått cykla och lekt. Trots att de på kvällarna oftast är övertrötta och gnälliga.
Jag var och lämnade en liten blomma till vår granne Håkan för att han alltid är så snäll och ställer upp och hjälper oss, visar oss hur man ska göra vissa saker när man snickrar, låter barnen leka med hans hundar. Håkan är alltid glad och positiv. En fantastisk man som jag lätt skulle rekommendera min mamma. Fniss. De är i ungefär samma ålder! Jag virkade omslaget till burken och planterade en solros som jag hoppas att han tar väl hand om! Fågeln kommer från en annan blomma som jag fått tidigare.
Och till er som inte tror att Skutskär är ett ställe att kunna bo på: Ni har aldrig varit hem till oss. Det känns som om vi fått möjligheten att bo i Paradiset. Fantastiska grannar. Lantligt men nära till allt. Och massor av kärlek! Jag känner mig så lyckligt lottad över min Charlie att det ibland spritter i tårna fortfarande. ♥
