Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Hemmatest för HPV-virus

Publicerad 2014-05-06 11:31:00 i Personligt,

2001, medan jag var gravid fick jag cellförändringar. Att vara mitt i graviditeten och få ett sådant annars ganska "lätt" besked kändes omtumlande, med tanke på att det enda de kunde göra tills jag fött barnet, var att var 5:e vecka undersöka att det inte förvärrades.
 
Detta genom "klipp-prov" av livmodertappen och pensling av ättika. Jag hade även Vena Cava, vilket gjorde att stora kroppspulsådern klämdes när jag låg på rygg och jag kräktes. Att gå därifrån yr, illamående, ont och att luktade ättika var inte drömscenariot precis, men oron var ändå värst. Någon vecka efter förlossningen fick jag sövas ner för att operera bort en stor del av livmodertappen. 
 
2008 opererades hela min livmoder bort. 
 
För någon vecka sedan fick jag ett paket på posten, som innehöll ett hemtest för HPV-virus. Alltså Papillom-virus som orsakar cellförändringar. Jag trodde att det slagit runt hos någon. Idag fick jag en påminnelse om att jag skulle göra testet själv. Att föra in en lång pinne med plaststrån på, på sig själv, och snurra den ett varv, för att sedan ta ut den och gnugga mot en platta som sedan ska skickas med posten till Uppsala Universitetssjukhus drog upp en massa minnen för mig. En massa dåliga minnen, oro och ångest, trots att jag vet att jag rent tekniskt inte kan få livmoderhalscancer av den enkla anledningen att jag inte har någon livmoder.
 
Och vissa prover anser jag faktiskt ska utföras med ren professionalism. Inte hemma ståendes med ett ben på badkarskanten. Så att man kan ställa de frågor man undrar över direkt, samt att de hjärnspöken som finns inte tar över.
 
Jag gjorde testet. För jag tränar på att komma över mina rädslor. Jag ville inte, men jag gjorde det. Det känns varken bu eller bä, men tillvägagångssättet känns märkligt. Att jag betalar skatt i Sverige för att få träffa de sköterskor och läkare jag behöver träffa vid vissa frågeställningar men ändå står ensam i mitt badrum med mina minnen. 
 
Minnen som är kopplade till dödsångest. Provtagningar. Rädsla. 
 
Jag hoppas att de behandlar mitt provsvar med latexhandskar som liknar silkesvantar. Hoppas. Men någonstans långt inom mig vet jag svaret på den önskan... 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: virkativitt@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela