Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Furuvik

Publicerad 2015-05-24 09:17:00 i Personligt,

Idag ska vi åka till Furuvik med Vincent och Aurora. Vi har fått biljetter från Svärfar. Det känns rätt roligt faktiskt, trots att jag tycker att det är väldigt jobbigt med barn som åker karuseller. Jag tror att de ska ramla ur... =)
 
Men innan dess så ska jag redigera lite bilder från bröllopet jag var på igår. Det var så otroligt vackert. Det var dropin-bröllop i Heliga Trefaldighetskyrkan. Riktigt lyckat måste jag säga! Först fick vi mingel med cider och lite tilltugg och efteråt kaffe och tårta. Välplanerat. Jag antar att de flesta åkte till Järnvägsmuseéts 100-årsjubileum på deras dropin-bröllop men det här var lika fint om inte mer stillsamt och vackert! Det beror ju på vad man är ute efter. 
 
Ha en fin söndag. Det tänker jag ha! =)
 
 
 

Nu kör vi - igen!

Publicerad 2015-05-21 09:37:00 i Personligt,

Jag har inte så många följare, vilket förmodligen är rätt logiskt. Jag skriver bara när jag känner att jag orkar. Men vill jag inte ha fler följare? - Jo! Så nu behöver jag skärpa till mig. Det är inte så jobbigt att sätta sig ner och skriva ett vettigt inlägg om dagen. Det händer ganska mycket saker runt omkring mig just nu så det borde inte bli innehållslöst. Jag tror inte mitt liv varit innehållslöst - någonsin, om jag ska vara ärlig.
 
Igår var jag till XL Vet i Örbyhus och kastrerade båda katterna. Vilket otroligt ställe! Jag skriver det här för att jag verkligen vill rekommendera dem. En varm och välkomnande mottagning med trevlig personal. De tog hand om mina katter på ett bra sätt och jag kunde känna mig lugn under tiden jag väntande. Charlies brorsa skjutsade mig dit och medan vi väntade åkte vi till Österbybruk och fikade på deras hembageri. Det skulle tydligen vara jättebra men det råder det delade meningar om. =) Fikat var gott men personalen var sisådär. 
 
På lördag har jag en bröllopsfotografering då min allra bästa och äldsta (nej, inte till åldern, utan till de år vi känt varandra) ska gifta sig. Det ska bli roligt. Det tråkiga var att jag hann sälja min kamera innan jag blev tillfrågad, men det har jag löst genom att låna min gamla partners kamera, som är en exakt likadan. Jag har tur ibland iaf! 
 
På söndag ska vi låna med oss Charlies barn och åka till Furuvik. Jag får ångest när jag tänker på barn och karuseller, men det är Stora Ensos dag så svärfar har fixat biljetter till oss. Personligen älskar jag karuseller, men jag har en inneboende skräck att barnen ska ramla ur eller liknande. Tur att Charlie också ska med. 
 
Annars har jag tagit ett nytt beslut om att prova vara utan Concerta. Vi får se hur länge det fungerar. Visst är jag tröttare, men det maniska beteendet har försvunnit. Och jag blir inte hysteriskt pigg under några timmar för att sedan ligga däckad på eftermiddagen heller. Jag vet inte hur jag ska få balans på allt, men nu när det är sol ute försöker jag hitta energi från den och maxa mitt D-vitaminintag. 
 
Och apropå sol så ska jag passa på att jobba lite med veden nu medan det är fint väder. Hoppas att ni alla har en fin vårdag och att solen bestämmer sig för att stanna!
 
 
Självklart passade jag på att ta en födelsedagsselfie på min födelsedag. Så här såg jag ut på min första dag på mitt 39:e år... =)
 
 

Ta ett beslut!

Publicerad 2015-05-06 11:11:49 i Narkolepsi, Personligt, Smycken,

Jag tror att allt i livet handlar om att våga ta ett beslut. Ett AKTIVT beslut. 
 
Jag har ett ganska stort problem med att ta min medicin, Concerta. Jag har en sådan djup önskan om att jag inte ska behöva, att jag kanske inte är sjuk. Att jag bara inbillat mig. Och hur ska jag kunna veta det om jag pillar i mig tabletter hela dagarna? Men jag är inte FRISK. Jag kommer aldrig att bli det heller. Jag har narkolepsi och that's it. Bring it on. Concertan makes my day!
 
När jag förklarade mitt förvirrade fenomen för min kurator så bad hon mig helt enkelt att ta ett beslut. Att varje morgon vakna med inställningen att jag ska vara glad över den hjälp jag får och bara acceptera läget som det är! Jag har levt lite som en bipolär person, jag har tagit medicinen när jag känt mig extra dålig men under bra perioder har jag låtit den vara. Vilket bara har resulterat i att jag mått ännu sämre efter ett tag. Och framkallat det helt av mig själv. 
 
Men när det handlar om min medicin jag tar mot kataplexier, då tvekar jag ALDRIG. För den blir jag sjuk av om jag INTE tar. Det kanske är det som behövs. En kraftig biverkning om du hoppar över en tablett?
 
Skämt åsido. Nu har jag lovat min kurator och min sambo att jag ska lära mig att ta ett beslut i taget och göra färdigt det jag påbörjat. Och det kämpar jag hårt med. Jag är som en jojo. Fram och tillbaka, upp och ner hela tiden. Jag lägger för mycket vikt på mina personliga saker och vad JAGET vill göra, mer än på vad som är bra för familjen. 
 
Häromdagen, när jag var i ett stadigt egoperspektiv, gjorde jag dock lite smycken. Två berlocker och en ring. Jag tycker att ringen blev så himla fin. Men jag kanske är lite partisk? =)
 
Jag vet inte om jag orkar med bloggutmaningen längre heller! (Ser ni - där kommer veligheten in igen). Men jag ska göra klart den även om det är på mitt sätt. Lite hur som helst. Bara den blir gjord!
 
Senare idag OCH imorgon ska jag in till Socialtjänsten i Gävle för att prata om en av mina söner. Han är placerad hos sin pappa via dem (därför att hans pappa inte är hans biologiska, utan den som tagit sig an honom och tagit hand om honom hela hans liv), för att diskutera vårdnadsfrågan. För mig är det hur enkelt som helst. Han har världens bästa pappa som han vill bo hos. Eftersom han är autistisk så fixar han inte varannan vecka och är en riktig "pappas pojke" så även om jag vill bli egoistisk och skrika för min egen del, så behöver jag tänka på hans bästa i första hand. Alltid. Och det gör jag. Vi har fyra prinsar och en prinsessa. Han är en av prinsarna oavsett om han är här en helg i månaden eller varje dag! Hemma hos oss är alla lika mycket värda, oavsett vem av oss de tillhör eller bor hos. Jag älskar mina barn och mina bonusbarn lika mycket. Jag har valt att leva med min man och hans barn är en del av honom. Därför älskar jag dem som jag älskar honom. 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: virkativitt@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela