Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Långpromenader ger energi!

Publicerad 2014-10-25 16:45:22 i Barnen, Personligt,

Både igår och idag har vi varit ute på långpromenader. Jag, sambon och Gabriel. Igår var det full rulle på Gabriels ben i duggregnet, men idag var de lite långsammare och mer orkeslösa. Men han mäktade med 6,8 km igår och 6 km idag. Igår tog vi en runda runt byn, men idag gick vi till Näsbodaspåret, 3 km-spåret och hem igen. Nu vet jag att det är ganska precis 6 km, så det kommer att bli en perfekt joggingsträcka för mig framöver.
 
Jag och Charlie har bestämt oss för att vi behöver göra något vettigt med våra liv, inte bara lata oss, fippla med mobilerna och glo på tv. Och det här är steg ett. Nästa steg är att försiktigt börja smyga in bättre mat i veckolistan. Om jag skulle göra en tokförändring direkt skulle jag tröttna lika fort.
 
Idag blir det kycklinggryta med bonjourost. En helt fantastisk gryta! Till det serverar jag tagliatelle. Om någon är intresserad av receptet så hojta till. Jag ska försöka göra en laddning som räcker till lunch imorgon.
 
Jag hoppas att det blir lite finare höstdagar framöver innan snön faller. Vi bor så himla bra till, med närhet till skog och natur. Jag vill kunna utnyttja det, som jag gjorde den här fina höstdagen för några veckor sedan. 
 
 
Annars kan jag varmt rekommendera er att dra en repa i skogen, eller var ni nu andas energi, oavsett väder. Även om det känns motigt innan du kommer ut så ger det SÅ mycket mer energi än vad det tar. Och tänk er en blöt höstdag i oktober som avslutas i soffan med varma strumpor och en kopp kaffe! Det är livskvalitet för mig!

Jag gör massor...

Publicerad 2014-10-14 13:43:00 i Barnen, Personligt,

Men hinner inte med det som jag känner är bland det viktigaste i mitt liv. Att få skriva av mig. Jag behöver bli bättre på det för min egen skull.
 
Just nu är jag ute och motionerar en hel del. Jag har satt några mål som jag hoppas kunna klara av, men utan att stressa kroppen. Vissa dagar känns det som om ingenting händer och att konditionen backar mer än den går framåt. Men jag behöver även lära mig tålamod. Allt sker inte på en kvart och ett litet piller kan inte hjälpa mig med det här. 
 
Jag följer en hel del bloggar. En del handlar om mammor som mist sina barn. Det gör mig förkrossad men det känns ändå viktigt att läsa vissa saker för att känna tacksamhet över det jag åstadkommit med mitt liv och min familj idag. Dock läste jag ett inlägg om en mamma som avskydde och rent ut sagt hatade föräldrar som lämnat bort sina barn, det hade hon rätt att göra, eftersom hon förlorat sitt. 
 
Jag vill inte hänga ut någon, därför kommer jag inte att länka till någon om just detta, men jag skulle vilja göra en jämförelse. När min bror dog, så hade jag än vän vars katt gick bort i samma veva. Hon var förkrossad. Det var hennes lilla bäbis. Och jag dömde ut henne totalt. En jävla katt! Hur tänkte hon?
 
Idag förstår jag mycket bättre. Min sorg är inte starkare än någon annans sorg. 
 
Jag har lämnat bort ett barn. Ett barn jag älskar lika mycket som mina andra. Han bor hos mig några dagar i månaden vilket bara det kan vara oerhört jobbigt. Han har grav ADHD, är autistisk och lätt utvecklingsstörd. När mitt yngsta barn föddes berövades han den närhet och kärlek han behövde på grund av att all min kraft gick åt till att kämpa för mitt mellersta barn. 
 
Han bor hos sin pappa på heltid. Han fullkomligt älskar sin pappa. Jag tror personligen att han bara har förmågan att älska en människa åt gången. Däremot är  han upp över öronen kär i alla djur. Där lägger han sina känslor. 
 
Att lämna bort ett barn är som att skära av sitt eget ben. Men när jag ser hur våra andra barn kan få den hjälp och det stöd som de behöver, och kan bli trygga av all uppmärksamhet de får av oss, då behöver jag tänka tillbaka på att det inte är hjärtat som får styra i det här. Utan förnuftet. Som mamma är jag egoistisk. Men vad jag vill har ingen betydelse i det här. Utan det är ALLA barnens lika värde...
 
Så hata eller förakta mig hur mycket ni vill. Jag vet skillnaden mellan att "förlora" och "förlora" ett barn. Jag älskar min son precis lika mycket även om jag inte har honom fysiskt närvarande. Han har ett fantastiskt liv, går i en underbar klass och VILL inte vara med mig. Och min yngsta har blivit trygg och mår bra på grund av att jag tagit det här beslutet.
 
Jag jobbar på min ångest över att inte duga till. Jag försöker att vara stark och inte gråta. 
 
Men jag är bara människa. Med ett väldigt stort hjärta.
 
Jag är en mamma. 
 
 

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: virkativitt@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela