Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Jag känner mig så lugn och harmonisk...

Publicerad 2014-05-29 16:46:00 i Narkolepsi, Personligt, Virkat,

Äntligen! 
 
Jag har börjat dra in pengar till familjen, det var jag som betalade räkningarna sist (alltså, inte bara jag, men jag tog ansvaret över att det blev gjort), jag har accepterat att jag ska vara hemma under en lång tid framöver utan att känna mig som en parasit i samhället. Det känns bra, men lite långtråkigt emellanåt. Vissa dagar hatar jag min Narkolepsi men jag behöver börja inse att jag har det. Det tog ju bara 38 år... 
 
Jag fick en Tassimo av min mamma i födelsedagspresent. Jag och sambon pratade om den som en "lyxpresent" men jag hade önskat mig en i flera år. Nu när jag börjat ta ansvar och ta del av allt ekonomiskt som sker omkring oss, fick jag ta fram den och ställa den på bänken. Att ha små motivationsmål fungerar riktigt bra på mig. Och jag är så tacksam över min underbara fina blivande man för att han är så förstående, men ändå hård och rättvis. Jag behöver det! 
 
Jag har ritat lite igen, fick nya gelepennor av älsklingen häromdagen. Och jag har gjort klart evighetsduken. Den ligger på blockning nu på min yogamatta. När den var klar såg den ut som en liten boll som aldrig skulle kunna sträckas ut, men den blev ännu finare än vad jag hade förväntat mig. Jag längtar tills den torkat. Då ska jag stryka den och lägga den på bordet i köket som äntligen börjar se ut som ett kök, trots att vi varken har fönsterfoder eller tapeter på väggarna. =) Men det är de små sakerna som gör det.
 
Ugnspannkakan med bacon står i ugnen och doftar hela vägen upp på övervåningen. Det kurrar i magen, men det som lockar mest är nog munkarna med smultronfyllning som väntar till kaffet som efterrätt. Ibland måste man bara få skämma bort sig lite och speciellt yngsta sonen och sambon som också är lediga idag. Så myyyysigt. Imorgon kommer två av de andra diamanterna hem och jag saknar dem så när de inte är här. Jag förstår inte människor som gör skillnad på sina egna och andras barn. Jag ser Charlies barn som en förlängning av honom och jag älskar de gränslöst. Är SÅ glad över att jag äntligen fick in en flicka i familjen också. Både hon och Vincent är fantastiska. ♥ 
 
Sist men inte minst... ni är mellan 80-100 st unika besökare varje dag... men ingen skriver något. Vilka är ni? Kommentera gärna!  :-) 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: [email protected]

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela