Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Ta ett beslut!

Publicerad 2015-05-06 11:11:49 i Narkolepsi, Personligt, Smycken,

Jag tror att allt i livet handlar om att våga ta ett beslut. Ett AKTIVT beslut. 
 
Jag har ett ganska stort problem med att ta min medicin, Concerta. Jag har en sådan djup önskan om att jag inte ska behöva, att jag kanske inte är sjuk. Att jag bara inbillat mig. Och hur ska jag kunna veta det om jag pillar i mig tabletter hela dagarna? Men jag är inte FRISK. Jag kommer aldrig att bli det heller. Jag har narkolepsi och that's it. Bring it on. Concertan makes my day!
 
När jag förklarade mitt förvirrade fenomen för min kurator så bad hon mig helt enkelt att ta ett beslut. Att varje morgon vakna med inställningen att jag ska vara glad över den hjälp jag får och bara acceptera läget som det är! Jag har levt lite som en bipolär person, jag har tagit medicinen när jag känt mig extra dålig men under bra perioder har jag låtit den vara. Vilket bara har resulterat i att jag mått ännu sämre efter ett tag. Och framkallat det helt av mig själv. 
 
Men när det handlar om min medicin jag tar mot kataplexier, då tvekar jag ALDRIG. För den blir jag sjuk av om jag INTE tar. Det kanske är det som behövs. En kraftig biverkning om du hoppar över en tablett?
 
Skämt åsido. Nu har jag lovat min kurator och min sambo att jag ska lära mig att ta ett beslut i taget och göra färdigt det jag påbörjat. Och det kämpar jag hårt med. Jag är som en jojo. Fram och tillbaka, upp och ner hela tiden. Jag lägger för mycket vikt på mina personliga saker och vad JAGET vill göra, mer än på vad som är bra för familjen. 
 
Häromdagen, när jag var i ett stadigt egoperspektiv, gjorde jag dock lite smycken. Två berlocker och en ring. Jag tycker att ringen blev så himla fin. Men jag kanske är lite partisk? =)
 
Jag vet inte om jag orkar med bloggutmaningen längre heller! (Ser ni - där kommer veligheten in igen). Men jag ska göra klart den även om det är på mitt sätt. Lite hur som helst. Bara den blir gjord!
 
Senare idag OCH imorgon ska jag in till Socialtjänsten i Gävle för att prata om en av mina söner. Han är placerad hos sin pappa via dem (därför att hans pappa inte är hans biologiska, utan den som tagit sig an honom och tagit hand om honom hela hans liv), för att diskutera vårdnadsfrågan. För mig är det hur enkelt som helst. Han har världens bästa pappa som han vill bo hos. Eftersom han är autistisk så fixar han inte varannan vecka och är en riktig "pappas pojke" så även om jag vill bli egoistisk och skrika för min egen del, så behöver jag tänka på hans bästa i första hand. Alltid. Och det gör jag. Vi har fyra prinsar och en prinsessa. Han är en av prinsarna oavsett om han är här en helg i månaden eller varje dag! Hemma hos oss är alla lika mycket värda, oavsett vem av oss de tillhör eller bor hos. Jag älskar mina barn och mina bonusbarn lika mycket. Jag har valt att leva med min man och hans barn är en del av honom. Därför älskar jag dem som jag älskar honom. 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: [email protected]

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela