Nej jag har inte Facebook.
Jag hade det under en period, men jag har valt att ta bort den. Jag har valt att ta bort den av den enkla anledningen att jag tar in för mycket vad folk skriver om. De som gnäller, de som skryter, de som ljuger om sin tillvaro, de som gör en hörna i vardagsrummet som är kliniskt ren för att fota och lägga upp för allmän beskådan, när resten av hemmet ser ut som skit, de som köper ihjäl sig med heminredningssaker för att ytan ska se bra ut,men förhållandet och föräldraskapet håller på att rasar samman, trots att de haft fredagsmys in public. De som inte kan respektera andras åsikter (jag bland annat) och mycket mer. Det där med hemmet är typiskt jag. Men jag är en bekräftelsetorsk, helt klart. Jag vill veta att jag duger. På alla plan.
Det upptog så mycket av min tid att jag glömde det som var viktigt - i verkligheten.
Utan Facebook har jag uppenbarligen knappt några vänner kvar. För det är DÄR det händer. Det är där vi är den "finaste" och "bästa" vännen. Den bästa kusinen eller släktingen. Kan vi inte maila varandra så finns vi inte för varandra. Jag tycker att det är tragiskt.
Om människor bara visste hur många intryck de missar IRL när de går med näsan i mobilen och framkallar årets gamnacke medan de powerwalkar. Det där molnet som ser ut som en hund. Lövet som singlar ner mot marken. Huset som luktar nymålat och barnen som hoppar hage på lekplatsen. Flygplanet långt uppe i himlen som gör sig tillkänna genom ett vitt streck som flyttar sig över himlen. Hundvalpen som hoppar och skuttar på sin ägares ben. Katten som lurar i gräset.
Om jag gått med näsan i displayen hade jag aldrig kunnat se det enorma vargspår vi hittade i början på sommaren. Innan det regnade bort. Som tur var fotade jag det.
Det var i verkligheten och på riktigt.
