Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Min katt och jag...

Publicerad 2014-05-22 13:42:00 i Narkolepsi, Personligt,

Idag har jag försökt att aktivera mig sedan jag druckit upp första koppen kaffe och jagat iväg barn till skolan. Jag har tvättat som en vettvilling, det blir en hel del tvätt med 7 personer i familjen, jag har planterat om tre av mina blivande solrosor samt smultronskotten, jag har plockat, grejat och funderat.
 
När jag satt på bron till farstun och tittade ut över gården kände jag en stor sorg i bröstet. Jag vet att jag är löjlig, men jag känner mig lite rädd och ängslig. Det är andra gången katten springer iväg och inte kommer hem. Förra gången var hon borta i tre dygn men det har passerat nu. Gosan är mitt och Charlies lilla kärleksbarn. Katten som talar om när hon vill att man ska komma upp och lägga sig med henne, när hon vill ut och som älskar att leka med en boll och springer efter den när man kastar iväg den. Hon som tycker om att bli kliad tills hon själv tycker att det räcker, alldeles precis innan man hunnit få bort handen så att man får små hål där klorna fastnat, som gömmer sig för barnen och skrämmer dem på samma sätt som de skrämmer henne.
 
Var är hon?
 
För snart elva år sedan dog min bror. I samma veva hade en vän till mig en katt som blev sjuk och var tvungen att avlivas. Hon blev förkrossad. Jag tittade på min vän som om hon vore dum i huvudet och sa: 
 
"Allvarligt, det är bara en KATT!"
 
Jag har bett om ursäkt för det så många gånger, för är det något jag lärt mig så är det att min värsta olycka är någon annans, oavsett omfattningen. Hon hade inte mist någon mormor, morfar, farmor eller farmor. Allra minst en bror. Katten var hennes lilla skötebarn och det gjorde henne förkrossad. Vem var jag att tala om för henne att det hon kände var fel?
 
Jag vet att katter springer iväg och är borta ibland. Jag hoppas och tror att Gosan kommer tillbaka. Jag behöver henne, för hon förstår när jag behöver ha henne i mitt knä, när jag får känna hennes kurrande som ger mig trygghet och får mig att känna mig lugn. Hon triggar igång min oxytocinhalt så att jag kan ta bättre beslut för mig och familjen.
 
För jag är jävligt dålig på att vara vuxen. Att ta ansvar. Att ha hand om pengar. Jag tycker synd om Charlie som måste ta itu med mig och avskyr när jag ser hans besvikna min när jag inte förstått rätt eller gjort något förhastat. Men jag kämpar. Men ingen har någonsin lärt mig betala räkningar, hantera pengar, växa upp. Och jag VILL verkligen lära mig. Och eftersom min läkare tycker att jag ska vara hemma på heltid ett bra tag framöver så hoppas jag att jag får till min hjärna till det bättre under den tiden. Jag behöver inse att jag har en kronisk sjukdom men att den inte gör mig sämre än någon annan. Jag behöver ta av mig den där varma stickande offerkoftan IDAG. 
 
För det sista jag vill är att bli ensam. Och det kommer jag att bli om jag inte växer upp snart. 
 
Jag vill även tacka Pernilla för hennes fina ord idag. Att hon alltid svarar på krångliga frågor. Som peppar trots att hon inte alltid själv är pepp. Det är SÅ synd att vi inte bor närmare varandra, för få människor kan vända mina tankar som hon. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: virkativitt@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela