Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

Det här med träning...

Publicerad 2014-10-27 12:06:11 i Personligt,

När jag började i årskurs 7 på Stora Sätraskolan i Gävle vägde jag 27 kg. Någonstans inom mig var jag avundsjuk på mina klasskompisar som började se ut som ungdomar, med antydan eller fullt utvecklade bröst. Jag kommer ihåg att jag var den i klassen som allra sist fick mens. Jag förstår inte varför vi tjejer skryter om sådana saker och vet heller inte om det förekommer idag, men på "min" tid så var det en merit att vara utvecklad tidigt. 
 
När jag precis fyllt 14 år fick jag mens. På bara några månader gick jag upp från 27 kg (onormalt lågt) till 47 kg. Jag plussade på nästan dubbelt av min ursprungliga vikt och jag kände mig tjock och klumpig, vilket jag självklart inte var! Jag var redan då 156 cm lång och är det än idag, tills jag börjar krympa igen. 
 
När jag gick i nian belönade jag mig själv när jag kunde gå och lägga mig på kvällen, hungrig. Under ett helt år levde jag så gott som på knäckebröd vilket inte gjorde mitt psyke särskilt starkt och skolan var väldigt jobbig. 
 
Under fyra år i gymnasiet åt jag sammanlagt fyra gånger i skolmatsalen. Två gånger när det var pannkaka och två gånger när det var tonfisksås och ris. Om ni tror jag att jag stolt skriver ner det här så tror ni helt fel. Att ha anorexia-propaganda för någon som vill gå ner i vikt skrämmer inte, utan det gör en bara starkare i sin tro att kunna gå ner i vikt. 
"Hon är bara avundsjuk" finns redan inprogrammerat i hjärnan och den meningen är svår att arbeta bort. 
 
Men tror ni att jag gick ner i vikt? Nej! Jag tyckte om att festa och dricka sprit med mina kompisar. Jag tyckte om att äta chokladbollar istället för mat på lunchen. Och det jag petade i mig lagrades i mina fettdepåer. För det är så kroppen gör när den går in i svält-mode. 
 
Jag har dansat väldigt mycket i mitt liv, tills mitt knä pajade. Jag opererade det förra året så jag kan äntligen röra mig igen. Det känns helt underbart att kunna träna av rätt anledning idag.
 
För ungefär tre år sedan fick jag amfetamin utskrivet av läkare för min Narkolepsi. Aldrig förr har jag mått så bra! All ångest försvann, allt konsekvenstänk, mina barn försvann och jag blev av med min lägenhet. Men jag brydde mig inte för JAG mådde så bra i mig själv! Så träffade jag min sambo som hjälpte mig upp från botten med världens största livboj. När jag vaknade upp vägde jag 36 kg som 36-åring. Jag hade ingenting kvar annat än en väldigt stark människa som gjorde allt för mig. Som såg till att jag kom tillbaka till verkligheten och att jag fick tillbaka mina barn. 
 
Det var nu det jobbiga började. Att ensam sluta med amfetamin utan avgiftning och att gå UPP i vikt igen. Jag har fått lära mig den hårda vägen att jag förmodligen satt mig själv på svält i mina yngre dagar helt i onödan. För jag har väldigt svårt att gå upp i vikt. När jag vägde 45 kg började jag sakta att träna litegrann och går inte på för fullt ännu, men jag har gått upp till 50 kg och trivs med mig själv. Folk brukar prata om att när man säger att man har sin trivselvikt så är det ett kodord för att "jag har gått upp för mycket i vikt men det låter finare om jag kallar det för trivselvikt". 
 
Jag tror inte på det. Jag tror på förstärkt självkänsla och självförtroende. Många kan besitta ett gott självförtroende med ett bottennapp på självkänslan men ingen ser det. Jag tror inte på idealvikt, utan jag tror att mår kroppen bra, prover ser bra ut och du själv känner dig på topp, så har inte vikten någon betydelse. Jag tror inte på när tränings- eller matcoacher säger att en gastricbypass är helt onödig eftersom alla kan gå ner i vikt. Jag tror att det kan vara en räddning för de personer som kämpat sig blodiga år ut och år in. Du ska ta den hjälp du blir erbjuden om resultatet blir ett förenklat liv!
 
Jag jobbar hårt med mig själv. Inte FÖR hårt. Jag ser till att komma ut på rutin. Ibland joggar jag. Ibland promenerar jag och idag har jag tecknat upp mig för att testa något pass på Korpen. Tycker jag inte om det kommer jag inte att fortsätta gå. Jag anser att träning ska vara något som klassas som en fördel och inte som ett måste. Annars ger det fel resultat. 
 
Jag skrev häromdagen att Gabriel varit med oss i spåret. Igår var han och jag ut ensamma, men den här gången fick han ta cykeln med sig. Det slutade med att vi tog 6 km-spåret och han var min hejarklack. Den bästa av dem alla! Så igår gick jag 9 km, jag joggade/gick 6 km och cyklade 5 km. Gissa om jag däckade när jag väl gick och lade mig på kvällen. Och jag belönade mig med Ben- and Jerrys! 
 
Livet ska vara en kombination av utmaningar, belöningar, kärlek och god mat! Kämpar jag åt rätt håll men bara kommer hälften så lång jag satt målet så har jag åtminstone inte backat! 
 
 
 
Näsbodaspåret, 3 km skogsbana och 3 km sand! Herrejösses, det var tungt emellanåt, men så VÄL värt det när vi var framme! 6 km asfalt kommer att gå som på räls efter några repor i sanden. 
 
Idag ska jag ut och promenera med grannens hund. Det är så härligt med sällskap. 
 
Kram!

Kommentarer

Postat av: Camilla

Publicerad 2014-10-27 19:27:00

👍❤️💋

Svar: 👭😚
Ellie

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: virkativitt@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela