I min trygga lilla vrå.
Just nu sitter jag och skriver ett inlägg på sambons dator i husets mysigaste vrå. Jag har precis bakat cupcakes, styvsonen bygger lego, prinsessan är hos en kompis och William laddar för att sitta barnvakt åt sina småbröder på den andra sidan av hans familj.
Snart kallar köket och matlagning, men sambon är på möte så jag passar på att ha lite egentid. Han börjar jobba igen imorgon och det kommer att kännas lite ovanligt igen. Det är så lätt att vänja sig med att han är hemma.
Snart har jag virkat klart Auroras mössa som jag själv skulle kunna tänka mig att ha! Så förmodligen blir det väl en till tant också. Jag har satt ihop och dragit bort några mönster och äntligen fått fram det perfekta mössmönstret. Om och vilka jag använt mig av och hur jag har förändrat det kommer jag att berätta när jag visar hur mössan ser ut! Det är väldigt roligt att skapa nya mönster och känna hur kreationerna växer fram i mina händer.
Snart är hallen uppe klar också och nedervåningen kommer att få sig ett lyft. Då hoppas jag att den här skylten kommer att hamna på någon finare bakgrund. Jag har tagit inspiration ifrån "mammamillanvillan" tror jag hon heter, på Instagram. Hon gör fantastiska skyltar!
Jag vill bara avsluta med att det känns bra att inte bo i Gävle längre. Jag vet inte hur mentaliteten blivit i den lilla staden. Helt plötsligt har det blivit enkelt att ta en annan människas liv. Jag är inte den som dömer, men oavsett bakgrund eller historia så har ingen annan människa än de som sitter på domstolen rätten att bedöma om du ska vara ute i samhället eller inte. Att mörda varandra löser ingenting.
Vi har tappat bort oss själva i vårat mobilberoende. Vi ser inte ens varandra när vi är ute och går. Vi slutar att bekräfta varandra att vi finns och det påverkar helt klart vår mentalitet. Eller har jag fel?
