Virkat i vitt

Jag vet inte riktigt hur det gick till. När jag gick i gymnasiet hade jag högt flygande planer för mig själv. Jag ville bli journalist och gräva bland människors privata, hemliga liv. Öppna garderobsdörrar ingen trodde fanns och bara gotta mig i andra människors olycka. Jag drev hårda debatter gällande Livets Ord och deras skola i Gävle och drömde om att få avslöja katolska pedofilpräster eller mutade politiker. 

 

Det krockade en hel del med mitt egna politiska intresse, men det gav jag upp i ganska tidig ålder, när jag insåg att det var roligare att dricka shots på Backsides happy hour och mingla med brudarna på O'learys. 

 

Visst, jag blev fotograf under några år. Det var roligt i sig, förutom att jag gav upp rätten till att vara konstnärlig och fotografera det jag själv ville. Jag blev slav under egenföretagandet och drivet att tjäna pengar. Idag är jag tillbaka där jag började, som konstnärsfotograf där jag själv bestämmer vad som ska finnas framför min kamera. Det är bra mycket roligare eftersom alla som har en Samsung, Sony eller Iphone numer kallar sig för fotograf. 

 

Sjukdomen kom ikapp mig. Bara för att jag är sjuk betyder det inte att jag är dum. Jag kan fortfarande skriva. Jag kan jogga. Jag kan städa ibland, men jag orkar inte med allt på en och samma dag. Att skriva är för mig en förlösande känsla där jag får utlopp för ångest, känslor och tankar som går runt runt som en gammal LP-skiva innanför pannbenet på mig. 

 

Jag vet inte om jag kommer att jobba någonsin igen. Jag har försökt SÅ många gånger, men jag får inte till det. Någon blir alltid lidande i längden. Antingen är det jag, eller så är det familjen och det är inte värt det. 

 

Så visst - det är inte så tokigt att vara hemmafru trots allt. Jag känner mig inte speciellt kreativ men det blir vad jag själv gör det till. 

 

Puss på er.