Virkat i vitt

Vita virkningar och hjärnspöken.

PreMenstrual Fucking Syndrome

Publicerad 2015-04-13 17:34:32 i Personligt,

Om det vore så enkelt att "bara skärpa till sig", eller att "ta sig i kragen", då skulle inte uttrycket PMS finnas. Vilken kvinna vill någonsin gå omkring och tycka självmant att hon är den mest värdelösa och fula som finns? Och gråta för ingenting? 
 
Jag kan vakna på morgonen, stråla som solen och känna att dagen är min. Efter någon timme har min sinnesstämning vandrat från lagom lycklig till totalt miserabel, utan att jag själv förstått vad som hänt. Jag blir omedvetet martyr och mår fruktansvärt dåligt, både fysiskt och psykiskt. För trots att jag opererat bort mitt fortplantningsorgan så tror hormonerna fortfarande att det är SNART det gäller. Jag går upp flera kilo, binder vatten, får finnar, fantommenssmärtor och illamående. Jag skulle kunna mörda för godis men när jag väl äter det så är det för sött och sliskigt. Jag vill inte prata med någon men blir illa berörd när ingen vill prata med mig. Hade jag varit klokare hade jag doktorerat i varför kroppen tillåter hormonerna att bete sig hur som helst. Och varför bara på oss kvinnor? 
 
Jag kan bli mordiskt arg också. På busschauffören. Eller cyklisten på andra sidan vägen. Eller på att jag får luggen i ögat när det blåser ute. Det är KLADD på glasögonen och linserna är trasiga och jag väntar på nya, men linserna skulle jag ändå vara tvungen att ta ur eftersom det blir saltkristaller mellan ögat och linsen när jag grinar för mycket. 
 
Alla barn är jobbiga. ALLA. Även tonåringar. Och mina. Och andras. Och karln är jobbig eftersom han älskar att retas. Tills han inser att jag blir arg, då ska jag skärpa till mig. Jag orkar inte kliva upp ur sängen, men jag orkar inte ligga under täcket för det är tråkigt. Katterna jamar för mycket och är inne för ofta. Eller ute för ofta. Det är skönt med viss barnledighet, men gubben jobbar ända tills ikväll så jag känner mig förbannat ensam. 
 
Tur att äldsta terroristen är hemma.
 
Det mest spektakulära i hela detta dramatiska skådespel är att det kan ta två till tre dagar innan jag förstår vad det är som händer. Eftersom jag inte får någon mens som kan påminna mig om att jag egentligen ÄR kvinna och inte något det så blir det lite förvirrat. Om någon dag borde det gå över. Det borde vara över nu. Det borde ALDRIG få förekomma! 
 
Nej, nu behöver jag gå och raka benen så att hjärnan inte får för sig att jag är en man dessutom. Hualigen! 
 
(Ja, jag vet att det finns medicin. Jag äter det redan, varje dag. Så det var förmodligen värre förr...)
 
    
 
Dessa två godbitar finns åtminstone som prints i webshopen nu så ni vet! =)
http://virkativitt.se
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ellie

Jag heter Ellinor och är 39 år. Jag använder virkningen som terapi. Sedan jag började virka har jag börjat ta upp saker för mig själv som jag tidigare tyckte var jobbigt att tänka på. Jag bor i Skutskär med min sambo i ett hus vi kallar för Villa Idbäcken. Tillsammans har vi fem barn som alla är lika mycket värda och älskade. Jag har Narkolepsi och kämpar varje dag med att försöka intala mig att jag duger som jag är. Och det gör jag. Trots att min verklighet inte alltid ser ut som din verklighet. Om du klickar på headern till bloggen kommer du till min webshop. Den är väl värd ett besök! Vill du nå mig kan du skicka epost till mig på: virkativitt@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela