Ibland förstår jag bara inte...
Det var längesedan jag skrev något nu. Det är mycket med hemmet och så har jag dragit igång hjärnan. Försöker lära mig att analysera mina känslor och våga känna dem. Det går lite sisådär! Men skam den som ger sig. =)
Allt som oftast brukar jag tänka på om det är jag eller människor omkring mig som tänker konstigt. Eftersom jag upplever att det är allt fler som tänker tvärtom mot för hur jag agerar så lutar det mer och mer åt att det förmodligen bara är jag som vill vara ärlig och rättfram mot mig själv. Eller som vill försöka åtminstone.
Som exempel: Jag pratar med en vän och den personen spyr galla över någon gemensam person. Den har svikit och sårat och nu är det nog. Jag försöker vara stöttande, men väljer allt som oftast att hålla mig utanför diskussionen eftersom jag vet hur lätt det är att bli ett samtalsämne när man själv inte är med. Bara några dagar senare är personerna bästa vänner igen. Finaste vännen. Gulligaste tjejen. Jag upplever att män inte beter sig på samma sätt. Om någon skulle svika mig så brutalt att jag var tvungen att mer eller mindre gråta hos någon annan skulle jag aldrig mer vilja umgås med den personen. Men det är väl därför jag alltsom oftast är ensam nu för tiden. För att jag väljer bort de människor som egentligen inte vill ha med mig att göra.
Jag väljer mina vänner med omsorg. De som räknas som mina vänner vet det. För jag försöker vara noga med att berätta att jag tycker om en människa när jag väl gör det. Och jag är noga med att berätta om jag känner mig sviken av någon. Men moralen hos många har kommit bort och självkänslan obefintlig vilket gör att de hellre umgås med någon som potentiellt kommer att såra dem i framtiden än är ensam med visheten.
Punkt.
